Jag ska väl motvilligt erkänna att det vid ett fåtal tillfällen genom åren har hänt att jag som skribent fått så kallad ”feeling” som Drufva brukar säga och skarvat en aning i mina texter, dock bara för att sälja lösnummer. Men den här gången behövs det då verkligen inte varse sig läggas till eller skarvas.
I år var det upplagt för ett riktigt drama när touren skulle avgöras. Fler spelare än någonsin hade redan ett finger på den hett åtråvärda pokalen när vi satte oss i bilarna och rullade mot Linköping. Frågan var bara vem som skulle lägga båda vantarna på trofén detta år? Skulle Alpstam få sin första inteckning, eller kanske Steve? Gud förbjudet skulle någon i Liiiindegänget vinna i år igen? Skulle historia skrivas genom en fjärde seger av Peps eller Joel? Eller skulle det bli som alla förutspådde? Att han med klubbens i särklass högsta handicap i förhållande till sin kapacitet skulle ta hem det lekande lätt? (Han hade trots allt dubbelslag nedpackat i väskan!) Vi kommer till det…
Men först!
Som sig bör en avslutningshelg spelar flertalet av medlemmarna gärna redan fredag för att värma upp stela leder och för att väta torra strupar. Så även i år. Regn gjorde att resan söderut försköts med en avstickare några mil väster ut och Degerfors. Gemytligt, trevligt och rogivande kan tyckas. Men se där skulle åsikterna gå isär.
Spelet hackade på många håll då klubborna legat i träda några veckor och detta gjorde att såväl grov självkritik som rena påhopp på den svenska kändiseliten stod som spön i backen. (ställ inga följdfrågor på det) Detta trots att inget stod på spel mer än äran denna dag.
Skulle detta kunna påverka utgången av hela helgen tror Ni? SJÄLVKLART!
I centrum hittar vi så klart han som alltid på ett eller annat sätt lyckas hamna där, vare sig han vill eller inte. Som vanligt gör han allt för att sno åt sig rubrikerna. Med ett påstått mordförsök a la Gunilla Persson, utbrott värre än Örjan Lax och ett utspel om ” jag ska göra kaos på han” värre än Laserturken vrålas det så att halva Värmland blir varse att han står där. Vad hände då?
Jo det ska vi berätta. I godan ro i boll två spelas det ömsom drömgolf, ömsom skitgolf. Det letas bollar i högt gräs, på parkeringar och det sänks en och annan långputt. Väl på hål 13 utspelar sig så ett drama i huvudet på vår käre medlem (Vi kan kalla honom Andreas) som ingen annan begriper. Gryhed Jr har tröttnat på att vänta, fylld med självförtroende från ett kortrör och moraliskt påhejad av sin bror gör han sig redo att slå. ”Du når inte dit, slå” får han som uppmaning. Han slår, han når, men är lika nära att skada mannen i fråga som Gunilla var att dö av 21/2 dl vätska. Men se det spelar ingen som helst roll. Likt Russel Crow i Gladiator bröstar han upp sig dryga 200 meter längre bort och utbrister med en så manlig stämma han kan ”SER Nl INTE MIG ELLER!?!” Effekt?
Ett gapskratt från gruppen bakom och ett ständigt återkommande skämt resten av rundan och helgen. Vi kunde redan där och då räkna ut att någon pokal till Lindegänget, det skulle det inte bli.
Nu åter till avgörandet.
Det där ”kortröret” som letade sig ner i ena fotknölen på Gryhed Jr under fredagen fick sannerligen vänta på sällskap. Enligt säkra källor var det Powerade, Müslibars, frukt och vatten som gällde under lördagens runda, inget skulle få gå fel den här gången. Det gick till och med så långt att han övergav devisen ”blod är tjockare än vatten”. Vissa går över lik, andra kastar sin bror åt tigrarna. Lågt kan tyckas, men i krig är allt tillåtet. (tydligen)
De jagande fick vackert se på, och när Lee som om möjligt var det sista hotet trasslade till det rejält för sig på hål
15 och 17 så fanns inte mycket mer att orda om.
Segern på årets tour var klar.
I sitt tacktal senare på kvällen vände han sig till sina mediokra medspelare och tackade för uteblivet motstånd, något trams om trevligt sällskap och annat dravel. Vi visste ändå vad han tänkte. (”Ha! Vilka jävla loosers. Spinga runt och gör par och birdies för en trepoängare. Tackar vet jag dubbelslag, då räcker det med en bogey”)
Gryheds överlägsenhet till trots tackar vi alla inblandade för en som vanligt grym golfsäsong med allt vad det innebär i denna gemenskap. Oförglömliga citat, omöjliga slag, tokigheter och trevligt umgänge. Toppat med en riktgigt bra avslutningshelg som kronan på verket och du har oss i ett nötskal.
2024 kommer inte bli sämre, tro mig. Vi har våra tävlingar att se fram emot och även den återkommande utmaningen mot ”Syltryggarna” där vi ska se till att pokalen stannar där den hör hemma.
Nästa år då jävlar!
(På tal om det….Vinner inte Martin nästa år fattar jag ingenting??)
Fredrik Granath